sanningenomalderblad

De senaste dagarna har Emrik sagt: "Lämna mig inte på dagis." I går var han helt knäckt när vi kom fram till dagis. Det brukar gå över snabbt. Men ändå. Jobbigt som förälder. Jobbigt att inte veta hur överlämningen kommer att gå idag...



Jodå, samma visa idag: -"Lämna mig inte på dagis." I samma sekund som Emrik sade det, för jag var beredd, sparkade jag till en kotte som jag såg på marken. Det fångade sonens uppmärksamhet och för en stund hade han glömt "lämnaångesten". Han tog kotten i handen och bar den hela vägen till dagis. Vi pratade lite om kottar. Och några gånger, när jag märkte att dagistankarna började närma sig, så tog vi en ny kottrunda.



Väl framme på dagis sken solen i hjärta och sinne. Och det första som händer är att fröken Maggan får syn på kotten. Varpå hon utbrister: -"Vilken tur Emrik. De andra barnen har varit i skogen i dag och plockat kottar till en skogstavla. Då kan ju du ta din fina kotte... Emrik sken ännu starkare. Nöjt kramade han kotten hårt i handen. Sedan visade han den stolt för de andra fröknarna och när det var dags att säga hej då till pappa var han så glad att man trodde han skulle spricka. All ångest var borta, i alla fall för den här dagen....


Ibland är nog Gud så banal att han visar sin omsorg och närvaro i våra liv via en kotte. Det kändes i allafall som att det var Hans sätt att säga: "Jag går med er..." "Jag rår om era liv - även om det bara skulle vara medelst en liten kotte..."